Frisktips?
SÅ trött på att vara sjukis. Vill ut och träna, få en endorfinkick! Någon som har ett grymt tips mot förkylningar? Eller något annat som hjälper? Come on, help me. LOVE.
Joanna.
Krönika
Läste en krönika idag om träning och dieter i Hälsa & Fitness. Den var så bra. Synd att jag inte har en scanner, då hade jag kunnat lägga in hela här. Fotade slutet, för det kändes så typiskt på något sett. Tror många känner igen sig lite;
Joanna.
Vad vill ni läsa om?
Vad roligt att så många har hittat hit. Som sagt, utseendet är på gång men innehållet tycker jag personligen håller bra standard än så länge. Som ni kanske har förstått handlar denna blogg inte bara om oss, Joanna och Frida, utan även mycket om våra tankar, mål och sysselsättningar kring kost och träning. Vi är båda otroligt insatta och har olika erfarenheter, det vi har gemensamt är att vi är bästisar och har tränat i hela vårt liv.
Vi har fått förfrågningar om vi inte kan lägga ut bilder på vad vi äter. Eftersom att bloggen fortfarande är ganska ny finns det stora möjligheter att påverka vad den skall innehålla! Vad vill ni läsa om, förutom våra måltider? Träningstips? Övningar? Livet? Åsikter kring aktuella grejer? Nu har ni chansen. Fram med det bah.
Poserande tjejer i Åre, tidigare i år. Bild tagen av Ebba.
Prestationsångest
Prestationsångest är mitt andra namn. Vad det än gäller är jag aldrig färdig. Tycker aldrig att det är tillräckligt bra. Det handlar inte om att jag alltid behöver vara bäst på allting hela tiden, det handlar bara om att jag alltid är fruktansvärt självkritisk. Kraven på min omgivning är inte särskilt stora men kraven på mig själv är enorma. Jag tycker att det är viktigt att prata om för jag vet att många människor har de problemen- framförallt när det handlar om utseende och träning. För min del handlar det inte särskilt mycket om osäkerhet, det handlar mer om att jag vet mina förmågor och vet hur bra jag är. Jag har aldrig någonsin prestationsångest när det gäller någonting jag inte är bra på, jag spenderar t ex aldrig tid på att vara arg på mig själv för att jag inte kan springa en mil. Det är jag inte bra på. Det orkar jag inte ha ångest för. Däremot kan jag bli fruktansvärt sur på mig själv för att jag inte prickar det betyget jag satsade på i skolan. För jag vet att jag har kapacitet. På senare tid har jag verkligen försökt att inte ha ångest över mina prestationer. Acceptera att vissa träningsdagar är sämre och att vissa seminarium inte ger det betyget man ville ha. Jag blir bättre och bättre, berömmer mig själv och inser min egen värdighet och hur sjukligt bra vissa av mina prestationer är. Men det är svårt, det är det. Det är svårt att sänka ribban när man väl har höjt den. Att acceptera att man inte alltid når målen. Trots att det är svårt är det dock livsviktigt. Det får mig att lägga energi på rätt saker och att lära känna mig själv ännu bättre. Här är iallafall mina bästa tips till er som känner som jag. Som oftare står och säger "jag kunde ha..." istället för "fan vad grymt att jag...."
- "Gilla läget" är någonting som sagts i mitt hem oftare än "nu är det mat". Ibland blir det inte som man vill. Det är bara att acceptera, och göra det bästa av situationen. När saker och ting väl är gjort är det ingen idé att längre lägga energi på det. Gjort är gjort, det enda som går att påverkar är det som komma skall. Det kanske låter klyschigt, men det är så sant. Lägg energi på det du kan förändra och försök tänka bort ångesten över det andra.
- Beröm dig själv, ständigt. Tala om för dig själv hur jävla grym du är. Istället för att ha ångest över en dålig träningsdag- beröm dig själv för att du gick dit överhuvudtaget. 100% är inte alltid det korrekta. Fundera över om målsättningen verkligen skall handla om resultat på papper, eller om de ska handla om psykiska resultat. Vems skull gör du det för, och mår du verkligen bra av att pressa dig själv så hårt?
- Omge dig av människor som är glada för din skull. Det jag är som mest lycklig över är att mina vänner inte sätter så stor press på mig. Jag behöver inte ringa mina vänner varje dag för att veta att jag hänger med i deras liv eller de hänger med i mitt. Lite av mitt nya livsmotto är "Vänner i mitt liv skall inte bidra till ångest, vänner är dem jag ska diskutera ångesten med" och det är mina vänner bäst på. Att finnas där när det stormar och stå där och sola med mig när solen skiner.
- Tävla aldrig, aldrig med andra. Människor i min närhet som försöker tävla med mig bidrar endast till prestationsångest, och ingen orkar ständigt gå runt och försöka vara "bäst" på saker och ting. När jag var yngre var jag en sinnessjuk tävlingsmänniska, men nuförtiden tävlar jag bara med mig själv. Om mina vänner får bättre betyg än mig är jag glada för deras skull. Om de blir kära älskar jag deras killar som min egen (som inte finns), men jag skulle aldrig stå och jämföra betyg eller jämföra förhållanden. Då skulle allt bara bli jobbigt.
Föredetta tävlingsgymnast, bild från en av våra uppvisningar.
Frida
Älskling, du har blivit en tjockis
Ser på "älskling du har blivit en tjockis". Älskar vanligtvis bantningsprogram, kanske är det för att jag tycker det är underbart att se hur det aldrig är för sent att ändra på sig, och jag brukar tycka att det är fantastiskt härligt att bevittna förändring hos människor och kring vanor som plågat dem under en längre tid. Men ädhbt, som vi så fint kallar det, är förnedringsteve på hög nivå. Varför står deras partners och kallar dem tjockisar i teve? Är det sunda relationer? Och för det andra, är det inte helt sjukt att partnersarna som i de allra flesta fallen också är uppenbart överviktiga skall peppa sina partners till att gå ned i vikt, när de inte verkar kunna någonting om träning? Trots att konceptet är otroligt underhållande önskade jag att vi hade kommit längre i utvecklingen än att Mikael från en liten håla i Sverige ska stå och skrika på sin fru Anneli att hon är för tjock när han ser precis likadan ut själv? Skicka in en PT och sluta lära svenska befolkningen att man skall rasa i vikt och plocka bort viktiga näringsämnen.
