fit us

Midsommar är för mig, tillsammans med julen, en av de heligaste högtiderna. Min barndoms midsomrar är bland de vackraste jag upplevt. Skärgårdsfamilj som vi alltid varit spenderades det med båtklubben på båtklubbens klubbö. Vi klädde midsommarstång, hade långbord och lekte med våra sommarvänner, vänner man inte såg på hela året men alltid var bästis med när man kom tillbaka till midsommar. Sommarvänner som man med första timmen av återseendet lade tid tillsammans med på att påminna den andre om hur rolig man var. Sommarvänner som man resten av helgen inte slet sig ifrån. Våra gunglekar övergick med åldern till gummijollesturer. Och turerna övergick till race, i och med att vi blev äldre och fick ha starkare motorer på dem. Åka snabbare. Kanske till och med åka ut på fjärden. Och de sista åren, när våra föräldrar kalasade på nubbe och samtalade allt högre med sina sommarvänner från klubben, tog vi med oss mellanöl ut i kohagen och drack. Killarna, som man blev kär i på nytt varje midsommar, försökte reta korna. Och vi drack mellanöl blandat med spänning och sommarlycka.
Dagen efter midsommar, när våra föräldrar var ute och kappseglade den årliga kappseglingen, blev vi fiender inför barkbåtstävlingen. Vi satt brevid varandra och täljde i tystnad, för att med våra högsta falsetter skrika dagen därpå i hopp om att vår höga tonart skulle bidra till ett bättre resultat. Och efter tre dagar av midsommarfest lämnade vi varandra gråtandes. Lovade att vi skulle ses nästa år igen.
Att vi sålde segelbåten när jag var sjutton år vad som ett tecken på att barndomen var över och att nya traditioner komma skall. Och jag hoppas att jag i framtiden ger mina barn vad mina föräldrar gav till mig. Midsommarperfektion.

I år blir det midsommar med mina fina vänner. Kanske är det vi som om trettio år släpar med våra tonåringar till en ö, dricker oss härligt berusade på nubbar samtidigt som våra barn smyger ut i kohagen och dricker mellanöl. Jag hoppas det.