fit us

Skolan är över. Den är verkligen det. Det finns universitetsstudier kvar, det finns det, men skolan med trygghetsteam och likabehandlingsplaner och klasser. Den är över. Det kanske var på Agnes utspring jag förstod det. När de stod där och hoppade i sina fina klänningar och jag började böla. Det är över. Det är verkligen det. Gymnasiet är över och jag kommer ihåg att jag undrade vem jag skulle vara, när jag satt på skolavslutningen i nian och grät. Jag kommer ihåg att musikklasserna sjöng "himlen är oskyldigt blå" nere i Gustavsbergs kyrka och jag och Fanny såg varandra i ögonen och så började vi gråta. Vi trodde att vi inte skulle överleva. Jag var övertygad om att jag inte skulle få några vänner. Kommer ihåg hur jag och tjejerna satt i matsalen de sista dagarna i nian och slog vad om vem som skulle få minst kompisar. 

Men jag överlevde och gymnasiet blev det sjukaste jag vart med om. Jag visste inte att man kunde må så dåligt. Eller att man kunde må så bra. Det var som att gymnasiet tog mig, och min personliga utveckling med storm. Och utan att hålla oss i handen eller ge oss några goda råd bara slängde oss lite galna hemmafester, nya vänner och snygga killar. Jag önskar att jag någonstans där borta hade skrivit ett brev till mig själv i framtiden. För på tre år hände det så mycket, och det hade varit så skönt att veta att det skulle lösa sig med killarna och det skulle lösa sig med vännerna och körkortet, det kommer du att ta, du kommer även att åka till Spanien, där dina föräldrar spontanköpt en lägenhet, och hänga med Holländare. En av dina vänner kommer till och med hitta sin stora kärlek där. Du kommer även att åka till Åre, två gånger, och båda gångerna kommer du och dina vänner behöva göra "vad som hände i Åre, stannar i Åre"-pakter. För att det var så sjukt. Alltså om någon hade berättat för mig hur mycket mer jag, Frida 19, skulle trivas med mig själv än vad Frida 15 gjorde.  Hur mycket mer självdistans jag skulle ha och hur mycket mer perspektiv på saker och ting jag skulle ha. Skulle jag kunnat ta det så lugnare. 

Men kanske var det just att jag inte tog det med en nypa Salt som gjorde det så kul. Att jag, Frida 15 år, gick in i gymnasiet och på fullaste allvar tänkte "nu jävlar".

Så till er fina 96or som börjar gymnasiet. 97or nästa år, och så vidare. Oroa er inte. Försök att hänga med de som är sköna. Håll er inte från att fälla den där kommentaren. Var lite tonårspmsig. Ha sleepovers. Raggla hem med morgonbussen. Ta hand om varandra. Klä dig i vad du tycker är snyggt. Lägg upp de bilderna du tycker är sköna. Boka resan trots att du inte riktigt har råd. Tigg pengar av dina föräldrar. Var inte rädd för att prata. Hångla med varenda kille du tycker verkar skön. Var inte så rädd för honom. Framförallt inte rädd för att vara fel. De är de som dömer dig det är fel på inte dig. Och framförallt; ta livet på fullaste allvar. Det blir så härligt då.