Efter tre år är det tre dagar kvar till studenten.
Idag är det tre dagar kvar till Studenten. Knappt det. Två dagar. De här tre åren har flugit förbi, ändå har jag hunnit med så mycket. Inte bara hunnit med sysselsättningsmässigt, utan också psykiskt. Jag har blivit en helt annant människa. Jag har inte bara formats av människor jag träffat, utan också av att göra mig av med vissa människor. Lära mig att respektera mig själv och vad jag står för och vad jag tycker. Jag kommer ihåg första dagen jag gick in i klassrummet. Kommer ihåg att Joanna hade röda Ballerinaskor och att jag tyckte Karin var sådär läskigt snygg att jag inte vågade prata med henne. Alla var så fruktansvärt snygga. Kommer ihåg att jag kände lite agg emot Ebba för att hon varit så konstig på det öppna huset och skrattade lite när Macoumbas namn ropades upp för jag visste inte riktigt hur man uttalade det. Sedan åt vi lunch tillsammans en dag och så var det liksom vi. Efter några dagar började jag prata med Gabriella och dra med henne i alla upptåg. Till slut var det jag, Ebba, Joanna och Gabriella som hängde hela tiden. Så började vi hänga med Michaela och Karin lite senare. Karin var inte ens en snyggdryg bitch. Karin var så unik en människa bara kan vara. Kommer ihåg att vi i ettan skulle ha "klassfest" men ingenstans att vara, och att Michaela låste upp hennes områdes klubbhus. Så stängde vi in oss där, innanför snön. Vi och några boxar vin. Så hade vi en helt sjuk kväll. Sextonåringarna. Bara dansade och var alkoholpåverkade och däckade sedan allihopa på Michans rum. Tror vi låg fyra personer i bara hennes lilla säng. Senare, straxt efter jul, åkte vi till Åre. Det var också helt sinnessjukt. Kan inte förstå att vi bara var sexton år gamla. Hade våra föräldrar vetat vad vi sysslade med i den där stugan i Åre hade de med all sannolikhet stängt in oss och inte släppt ut oss förän typ, nu. För åren som kom följdes inte bara av resor och fester. De följdes av allmänna asgarv och sinnessjuka upptåg. Tänk om vi vetat att vi skulle åka tillbaka till Åre den här vintern och ha den ännu mer sinnessjukt, med ungefär samma människor? Tänk om vi hade vetat det.
Gymnasiet. Hitills den värsta och den bästa perioden i mitt liv. Nu är det dags att ta studenten och att sluta gå i en klass och att ta ansvar och välja vad man skall göra med livet och annat jobbigt. Skitkul. Så roligt och så jobbigt. Jag ser fram emot framtiden väldigt mycket. Jag gör verkligen det. Men såhär med facit i handen finns det nog ingenting jag velat göra annorlunda under de här tre åren. Kanske pluggat lite mer. Och det känns så jävla skönt. att jag ska få stå där på fredag med mössan på huvudet och champangen i kroppen och skrika och vara bara så jävla glad över att jag fått uppleva det här. Gymnasiet. Skolgången. Med allt jobbigt det fört med sig, som utvecklat mig, och allt helt jävla fantastiskt det fört med sig som format mig.
Det finns mycket i vänskapsväg jag har lärt mig. Det finns så många gånger jag varit så irriterad på mina tjejer att jag bara velat slå dem. Hårt. Många gånger de varit irriterade på mig. Många gånger jag inte förstått mig på saker och ting eller varit avundsjuk eller varit arg. Vet inte hur många gånger vi gått bakom ryggen på varandra som bara sextonsjuttonåringar kan göra. Inte ännu vuxna och ansvarstagande, men inte heller längre fjortisar och spårade. Det har ändå skett lagom sofistiskerat. Men förutom de gånger jag varit sådär irriterad och ifrågasättande har det också varit så många gånger av kärlek. Så många gånger jag suttit på skoltoaletten och gråtit. Brutit ihop. Och vi alla fyra har suttit där inne och diskuterat. Även om det bara är en kille som inte svarat på ett sms eller en lärare som satt fel betyg har vi suttit inne på skoltoaletten och allihopa diskuterat hur vi tillsammans skall avliva denna lärare eller ta bort denna kille på facebook. Planerat dissen in i minsta detalj. Suttit och höjt oss själva till skyarna. Det har vi varit experter på. Att prata om hur bra vi varit. Och hur jävla värdelösa alla andra kan vara. Och är det inte vänskap som skett där inne på skoltoaletterna, mellan tårarna och terroristplanerna, då vet jag inte vad vänskap är.
Kommer ihåg en period i början av tvåan på gymnasiet när Ebba inte ens plockade undan madrassen efter mig, för att hon visste att nästa helg som kom skulle vi dra ut vid sju på kvällen och komma hem sju på morgonen. Hemmafesternas blomstertid. En kväll var hon ensam hemma och alla brudar hade suttit hos henne och ätit Pizza. Slagit oss ned i soffan, knäppt upp översta knappen på jeansen och bara lagt oss ned. Så helt plötsligt ringer Karins telefon och ingen vet vad som hände. Vi bara var på väg till tallkrogen. Inte visste vi att vi två år senare fortfarande skulle börja gråta av skratt av vad som hände denna kväll i Tallkrogen. Innan visste vi inte ens att det fanns ett ställe som hette Tallkrogen.
En av de finaste kvällarna i mitt (om nitton dagar) nittonåriga liv måste ha skett i Spanien. Jag, Ebba och Joanna satt på balkongen med utsikt över havet. Skuggan hade precis lagt sig över balkongen, vi hade ätit småplock till lunchmellis och var helt slut efter en dag på stranden, men hade ännu inte tagit en tupplur för att förbereda oss inför kvällen. I bakrunden spelades vår Spanienlista på repeat. Så gick vårt roliga samtalsämne in till det djupaste deeptalket. Där satt jag, med två av mina bästa vänner, och pratade om våra hemligheter och tankar inför livet. Med havet i bakrunden, tjugokronorsvinet och gröna oliver. Och senare på kvällen började jag gråta för att jag tyckte det var så fint. Det är som att jag inte gjort någonting annat än att gråta hela gymnasiet, ha ha. På gymnasiet insåg jag vad det innebar att må dåligt på riktigt. Jag har inte någon gång varit självmordsbenägen, men jag har ändå någonstans trott att jag aldrig kommer att bli lycklig igen. Så kommer mina vänner där och räddar mig. En kväll i Åre orkade jag bara inte mer och jag kommer ihåg att jag och Joanna satte oss i Bastun i omklädningsrummet och bara talade ut om allting. Och Joanna sa så fina saker till mig som jag aldrig kommer att glömma. Inte att jag inte älskade henne innan, men där i Åre insåg jag verkligen hur mycket den här tjejen betyder för mig och hur viktig hon är för mig i mitt liv.
Ett halvår in på gymnasiet gjorde jag slut med en kille jag varit tillsammans med i ett år och jag mådde så fruktansvärt dåligt över detta uppbrott under en period, men kommer fortfarande ihåg orden Gabriella skrev till mig. Det var som att min gamla kille dog, och Gabriella fick honom att återuppstå. Typ. Ha ha. Det var så fantastiskt. Som att hon vore utbildad i att gå vidare efter ett uppbrott. För vidare gick jag. Herregud. Om hon inte hade sagt de fina orden hon sa till mig hade jag allra troligast aldrig mer kunnat bli kär igen. För kär igen, det blev jag. Inte bara i killar. I mig själv och i livet och i allting som någonsin varit underbart. Inte har jag någon gång mått så bra som alla kvällar jag, lite berusad, dansat till hög musik med mina fantastiska vänner som gymnasiet förde ihop mig med.
Gymnasiet. Hitills den värsta och den bästa perioden i mitt liv. Nu är det dags att ta studenten och att sluta gå i en klass och att ta ansvar och välja vad man skall göra med livet och annat jobbigt. Skitkul. Så roligt och så jobbigt. Jag ser fram emot framtiden väldigt mycket. Jag gör verkligen det. Men såhär med facit i handen finns det nog ingenting jag velat göra annorlunda under de här tre åren. Kanske pluggat lite mer. Och det känns så jävla skönt. att jag ska få stå där på fredag med mössan på huvudet och champangen i kroppen och skrika och vara bara så jävla glad över att jag fått uppleva det här. Gymnasiet. Skolgången. Med allt jobbigt det fört med sig, som utvecklat mig, och allt helt jävla fantastiskt det fört med sig som format mig.
Kommentarer
Postat av: michelle
Frida, återigen får ju du mig nästan att börja gråta av dina vackra texter! Jag ryser i hela kroppen! Grattis till studenten vännen <3
Trackback
